Artikelserien Vad vore Åland utan naturen?

I en uppskattad artikelserie i fyra delar som nu publicerats klart i båda lokaltidningar har Hållbart initiativ lyft flera perspektiv om hur vi kan hjälpa naturen att återhämta sig. Serien är ett led i partiets bidrag till firandet av Åland 100. Eftersom vi fått god respons väljer vi att återpublicera serien för er webbläsare.



1. Vad vore Åland utan naturen?


Ett anmärkningsvärt stort antal arter i Finland är enbart kända på Åland. I rikkärren finns sällsynta mossor, starr- och gräsarter samt orkidéer. På hagmarkerna dansar besynnerliga fjärilar. Lövängsmiljöerna härbärgerar blommor som enbart kan ses under några få veckor under våren. På vår havsbotten lever den mörkgröna kransalgen tuvsträfse.

Några av de sällsynda arter i Finland som nästan enbart finns påträffade på Åland. Fotografierna är från Sverige, Finland och Åland.

Den åländska mångfalden som vi varit vana vid är ett resultat av ett särskild åländskt förvaltarskap av naturen.

Redan tidigt visste ålänningen att existensen vid havet var hård. Ålänningen tvingades att leva med naturen.

Man visste av erfarenhet att en överutnyttjad miljö skulle leda till svältår. Man hade nämligen flera gånger upplevt konsekvenserna av rovjakten på säl och överfisket av strömming i Östersjön.


Tillsammans med jakt och fiske kom boskapsskötseln och jordbruk att utgöra den åländska ekonomiska grundstrukturen. Man gjorde sig självförsörjande av de resurser som naturen gav “gratis”. Det som inte fanns att tillgå här kunde man byta till sig via sjöfart. Det var fråga om en ekonomisk balans, som sällan skapade överskott.


Gemenskapen kring naturresurserna var en förutsättning för ett långsiktigt förvaltande. Även om de egna ägorna var viktiga fanns det klara regler om hanteringen av de gemensamma resurserna. För stora individuella uttag ur naturen var på den tiden belagt med stor skam. Ur flera åländska tingsprotokoll kan vi läsa om avvikelser från gemensamma regler och dess konsekvenser.


Sedan började en ny tid med besprutningsmedel, konstgödsel, kalhyggen, monokulturer, övergödning, industriellt trålfiske och sönderstyckade landskap.


Nu är vi inte alls beroende av självförsörjningen längre. Vi kan få mat från andra sidan jordklotet. Vi kan köpa nytt istället för att reparera våra existerande ägodelar. Vi kan bygga nära havet istället för längre upp på land, eftersom vi tycks tro att det finns obegränsade mängder av energi. Olikt den traditionella skärgårdskulturen anpassar den moderna människan exploateringsgraden av naturen till en accelererande nivå av levnadsstandard.

Vi borde lära av det traditionella sättet att se på oss själva, att kunna avläsa naturens tecken och årligen enbart ta åt oss av naturkapitalets ränta. Och detta utan att förminska vår livskvalitet.

Den åländska skärgårdskulturen bär på många spännande lösningar på dagens utmaningar som vi behöver ta med oss mot framtiden.


Med vår artikelserie vill vi servera ett smörgåsbord av tankar om hur Åland kan återskapa ett aktivt, gemensamt förvaltarskap av naturen. Återbruket av välbeprövade lösningar designat för det moderna samhället är inte bara ett sätt att lösa den ekologiska krisen, utan också ett sätt att värna det kulturarv som vi behöver föra vidare till kommande generationer.



2. Tiden formar naturskyddet


På Åland inrättades det första fågelskyddsområdet på Lågskär 1868. Det första “naturreservatet” på Åland var det unika lövängsområdet Ramsholmen. Föreningen Ålands vänner anhöll hos den Kejserliga Senaten i Helsingfors om att göra området till “skyddsskog”, vilket beviljades 1911.

Ramsholmen, foto: Visit Åland.

Tanken på en åländsk naturskyddslag i likhet med den finländska väcktes snabbt efter självstyrelsens tillkomst. En av orsakerna var att Ramsholmen var på väg att auktioneras bort vilket skulle äventyra dess skyddsstatus. År 1924 antogs sedan naturskyddslagen och Ramsholmen kunde fredas.

Om naturskyddet då hade sin tyngdpunkt på museala och kulturella intressen är dess roll idag förändrad. Idag ser hotet mot naturen helt annorlunda ut.

Av Finlands alla kända arter är var nionde hotad och av alla naturtyper är till och med varannan hotad. På Åland finns ungefär var femte art på hotlistan.


Ett sönderstyckat naturlandskap och magrare ängsmarker har kommit att hindra arternas naturliga spridningsvägar och trängt ut en stor del av mångfalden till vägrenarna. Enbart gamla beprövade metoder för aktiv naturvård såsom hamling, bete och slåtter når inte ända fram om vi ska återhämta naturen, då vår mark- och vattenanvändning idag ser radikalt annorlunda ut än förr. Vi kan inte heller förvänta oss att allmänheten själv håller sig uppdaterad om alla de gamla och nya arter samt livsmiljöer som riskerar att försvinna. Ett exempel är gösfisket. Eftersom knappt 4 procent av de finska kustvattnen är lämpliga för göslek, är det helt avgörande att freda dessa områden för att värna ett långsiktigt gösfiske. Detsamma gäller livsmiljöer för bin vars pollinering är avgörande för fruktodlingen.

Ska vi fortsätta dra nytta av de ekosystemtjänster som naturen ger oss gratis såsom ren luft, friskt trä, rent vatten och ätbara livsmedel, krävs fler skyddade områden på strategiska platser.

Den åländska naturreservatskommittén 1980 identifierade de mest värdefulla områdena för varje naturtyp. Målet var att år 2000 ha 3,8 procent av Åland skyddat. Knappt 1 procent blev skyddat år 2000. År 2020 var omkring 2 procent skyddat medan omkringliggande länder hade en skyddsnivå på 13 procent. I EU:s strategi för biologisk mångfald uttalas att minst 30 procent bör skyddas varav 10 procent ska vara strikt skyddat.


För fler än 10 år sedan valde Finland att inleda två program för biologisk mångfald - HELMI (för naturen) och METSO (för skogen). Programmen identifierar särskilda naturtyper som är av nationellt skyddsintresse med målsättningar för skyddsgrad. Det är helt frivilligt för markägaren att avsätta mark och staten betalar ersättning för de vårdande åtgärder som man kommer överens om. Nyligen förlängde statsrådet programmen efter lyckade resultat.


En övervägande majoritet av de åländska naturreservaten har tillkommit på initiativ av markägarna själva. I några fall har initiativet tagits av föreningar (t.ex. som nyligen Stornäsets vänner), i andra fall har reservaten inrättats som kompensation för exploateringar.

Med ålänningars stora engagemang för naturen finns det goda förutsättningar för att öka andelen områdesskydd och därmed öka den biologiska mångfalden.

När Åland ska revidera naturvårdslagen är det viktigt att stärka möjligheterna till frivilliga skyddsformer enligt finländsk modell. Frivilliga skyddsformer och medborgarengagemang kommer inte att ersätta naturreservaten, men bör utgöra en mycket större del i kommande naturvårdsarbete.



3. Ge allmänningarna högre status


Ofta tänker vi att det finns två tillvägagångssätt i förvaltandet av naturresurserna. Antingen mer privat ägande där alla får ansvara för sin egen del, eller ett förstatligande där det offentliga planerar upp mark- och vattenanvändningen.


Den här uppdelningen har skapat onödiga låsningar. Det finns en välbeprövad tredje väg där brukare organiserar sig utan statlig inverkan för att hantera en gemensam resurs: de traditionella allmänningarna.

Rannörarna var tidigare Ålands viktigaste fiskeläger. Foto: Michael Sjöberg.

En allmänning hanteras inte för ackumulering av kapital eller vinst, utan för en stadig produktion av välstånd. En allmänning kan inte säljas eller ges bort. Då den är baserad på en levande resurs, som en skog eller ett havsområde, har brukarna intresse av dess långsiktiga skydd.

Denna gemensamma ägandeform ger frihet till egna regelverk som lämpar sig för unika förhållanden med stor förmåga att anpassa sig efter lokalkännedomen.

Den åländska allmänningen har utgjort en betydelsefull del av den åländska samhällsmodellen. Utöver den egna marken fanns länge landskapsområden, skogar och liknande under gemensam förvaltning med detaljerade regelverk. Det handlar om allt från samfälligheter, byalag och andelslag. Ett gott exempel är systemet med fiskelag. Enligt en rapport från Nordiska ministerrådet har denna urgamla samverkansform visat sig underlätta kontroll av fiskbestånden och minskat risken för överfiske i förhållande till våra närområden. Dessutom är grundtanken att lokala resurser ägs och förvaltas av lokala, åländska krafter rentav nedskrivet i internationella överenskommelser.


Det senaste seklets strukturomvandling har styckat upp skiften och minskat betydelsen av allmänningarna. Många allmänningar har växt igen då den aktiva förvaltningen upphört. Det är nu dags att återanvända värdefull kunskap och erfarenhet om hur vi gemensamt förvaltar våra naturresurser för att uppnå ett friskt ekosystem.

För naturvård handlar inte enbart om mer eller mindre privata åtgärder eller mer eller mindre inköp av mark för naturreservat. Det handlar också om ett gemensamt, aktivt förvaltarskap av allt levande så att alla kan ta del av värdeskapandet.

Låt oss stärka allmänningarnas roll med målet att återhämta den åländska naturen. Det kan handla om att ge samfälligheter status som naturvårdsområden, att underlätta frivilliga avsättningar, att ge särskilda stöd för eller att förenkla byråkratin för naturvårdsinsatser i gemensamt förvaltade områden. Till dessa insatser hör exempelvis hamling, bete, viltvård samt anläggande av gäddfabriker och andra våtmarker. Att tillsammans bedriva aktiv naturvård ska vara enkelt.


Det finns något djupt åländskt förankrat i att sköta naturen tillsammans och lokalt. En diversifiering av ägandeformerna och en högre status för allmänningarna skulle både värna det immateriella åländska kulturarvet och den biologiska mångfalden på samma gång.



4. Det medvetna ägandet


Den åländska samhällsstrukturen byggde på att varje hushåll skulle fungera som en egen organisation för ekonomin och självförsörjningen. De ägolotter som fördelats sedan urminnes tider kom att kallas hemman. Jorden och vattnet skulle tjäna hushållets uppehälle, nästan liknande ett revir inom djurvärlden.


Ägandestrukturen var inte bara funktionell, den kom sakteliga att förknippas med en särskild anknytning. På sina ägor kan ålänningen rota sig och känna sig hemma. Det ger en känsla av tillhörighet till en viktig plats. Hembygden står oss fortfarande väldigt nära.


Som vi tidigare har varit inne på för nämligen ägandeskapet också med sig en delaktighet i en lokal gemenskap. Det handlar om allt från samfälligheter, byalag och gemensamma bryggor till jakt- och fiskeområden. De resurser som naturen gav, såsom fisk, säl, timmer, och många bördiga jordar och betesholmar, förvaltades aktivt, lokalt och gemensamt i form av allmänningar.

Foto: Oskar Ahlroth

Idag har vi förbisett den kritiska roll som kombinationen markägandet och allmänningarna spelat för Åland. Vi har också förbisett att då allmänningarna förstörs, minskar betydelsen och värdet av det privata ägandet. Att värna äganderätten innebär att värna det allmänna och vice versa. Det ena går helt enkelt inte att separera från det andra. Redan i de första landskapslagarna om allt från jakt- och fiske, skogsbruk till allemansrätten kompletterades det privata markägandet med gemensamma regler.


Även om vi idag lever i en helt annan tid med helt andra utmaningar behöver vi inte ändra på ett vinnande koncept. Idag vet vi att intensiv giftspridning på ett område påverkar pollineringen på ett annat. Vi vet att avverkningar i en skog kan försämra vattenkvaliteten i en gemensam vattentäkt. Läckande kemikalier kan skada badmöjligheterna och turismen för andra.

Om vi verkligen ska återhämta den åländska naturens särskilda mångfald, kan strävan efter eget ekonomiskt intresse och rätten att använda sin egen mark precis som man själv vill, inte överskugga allmänhetens rätt till rent vatten, en andningsbar luft, livskraftiga fiskstammar, friska badvatten och hälsosam matjord.

Det här har varit en självklarhet för ålänningen under långa tider.


Oavsett privat ägande, naturreservat eller allmänning handlar den här frågan egentligen om hur vi använder våra mark- och vattenområden tillsammans. Trycket på naturresurserna idag är större än någonsin. Vi behöver därför ställa oss frågan hur mycket mer ska vi människor ska ta natur i anspråk och hur vi kan optimera de områden som redan är exploaterade. Vi behöver också samarbeta mer för att skapa möjligheter för arter att sprida sig och frodas.

Lyckas vi, kommer vi att höja attraktionskraften att bo, verka och leva i vårt fantastiska örike.

I vår artikelserie har vi propagerat för att återanvända det genuint åländska för naturens skull. Det innebär inte alls att det försvunnit. Vi ser det idag i det stora föreningsengagemanget, i alla holk-uppsättningar för sjöfåglar, i alla lokala viltvårdsåtgärder och i alla fiskelag som restaurerar våtmarker. Vi ser det i spridandet av ängsfrön på gräsmattorna, i byggandet av bihotellen i byalagen och i slåttertalkorna. Åland behöver mer av denna genuina, åländska kärlek till naturen så att också kommande generationer kan njuta av dess prakt.


Foto: Michael Sjöberg.