Förbjud det storskaliga trålfisket!

Vi måste sätta stopp för den här negativa spiralen innan det är för sent. Det sa lagtingsledamot Simon Holmström (HI) idag i lagtinget om det storskaliga trålfiskets ödesdigra konsekvenser för Östersjön. Bakgrunden till debatten är Simon Påvals (Lib) motion om en gemensam förvaltning av strömming i Ålands hav och Bottenhavet.


Två veckor.


Det behövdes bara två veckor för en industritrålare utanför Väddö att fiska upp mer än två gånger mer fångst än vad yrkesfiskets totala fångster var under 10 år i hela Stockholms skärgård.


Alltså 10 års fångst på en vecka.


Industriell, pelagisk trålning - en fiskemetod som fångar allt över en viss fiskstorlek, särskilt effektiv när den kombineras med modern elektronisk spårningsutrustning. Foderindustrins behov av strömming och vassbuk fisk är en stark motivationsfaktor för trålningen i Östersjön. Trålningen sker inte för direkt människoföda.


Trålningen dammsuger Östersjön på ofattbara mängder fisk. Det industriella trålfisket står för över hälften av den totala fiskedödligheten i centrala Östersjön och Bottenhavet/Bottenviken. Det finns indikationer på att trålarna inte riktigt håller sig till sina begränsningar. Enligt Sveriges Radios Kalibers granskningar 2019 hade varannan svensk fisketrålare som kontrollerades i Danmark uppgett fel mängd av den strömming och vassbuk som tagits upp. Även om trålarna skulle hålla sig inom de angivna kvoterna så tar de upp väldigt mycket på kort tid och på begränsad yta. Oavsett har verksamheten en mycket stor påverkan på ekosystemet.


Bestånden klarar helt enkelt inte fisketrycket. Industritrålarnas verksamhet har lett till en dramatisk nedgång i Stockholms skärgårds yrkesfiske det senaste decenniet.


Eftersom strömming och vassbuk är basföda för de flesta rovfiskar i Östersjön resulterar de stora uttagen i en minskning av de naturliga rovfiskarna som lax, havsöring, gädda och torsk. En minskning av rovfiskarna leder i sin tur till att storspiggen får ta över. Spiggen äter betande smådjur, vilket i sin tur skapar övergödningsproblematik som kväver bland annat blåstången. Det här kan vara en orsak till att södra Åland, där det förekommer ett högt trålningstryck inte har något särskilt stort blåstångsbälte medan det på norra Åland ser bättre ut.


Det förmodas också att sälarna alltmer förflyttar sig inomskärs i brist på mat vilket ytterligare försvårar det kustnära fiskets förutsättningar. En svårighet för yrkesfisket är att den överfiskade fisken bli könsmogen tidigare och har mindre storlek. Energin går helt enkelt åt till att mogna vilket leder till minskad tillväxt.

Det vi ser hända nu på Åland och i våra närliggande skärgårdar kan inte betraktas på något annat sätt än radikala rubbningar i ekosystemet.

Vi dammsuger efter strömming och vassbuk för att tillverka foder till fiskodlingarna. Det minskar rovfisken, ökar storspiggen vilket bidrar till försämring av våra vatten. Sälarna tvingas inomskärs, försvårar kustfisket och ökar behovet av odlad fisk, vilket kräver mer dammsugning om vi ska fortsätta äta fisk. Samtidigt minskar strömmingen och vassbuken i storlek så mer behöver dammsugas för varje år.

Vi måste sätta stopp för den här negativa spiralen innan det är för sent.

I Öresund råder det förbud mot trålning sedan många år. Undersökningar visar att förbudet haft en dramatisk effekt för att stärka fiskstammarna. Där finns ett blomstrande sport- och yrkesfiske. Till och med tonfisken har börjat komma tillbaka efter mer än 60 års frånvaro.


Skulle vi kunna göra detsamma?


Först och främst ska sägas att mycket inom fisket styrs av EU:s gemensamma fiskeripolitik CFP. Medlemsländerna är förbundna att hålla sig inom ramarna men det finns ett visst svängrum.


Åland har som bekant behörighet inom fiskerifrågor och kan lagstifta om fiskeredskap. Finland kan stoppa fisket på åländskt vatten enbart om landets totala kvot av en art har blivit uppfiskad. Åland kan också själv reglera fisket inom 12-milsgränsen. Det finns dock specialbestämmelser som tillåter svenska fiskefartyg att bedriva fiske ända in till 4-milsgränsen.


Åland kan också söka samarbete västerut. Det förekommer nämligen exempel på där enskilda medlemsländer sinsemellan gjort upp om fredade områden med välsignelse från EU. Ett exempel är området i Kattegatt där Sverige och Danmark 2009 skyddade området gemensamt på grund av det kritiska läget för torsken. Det är inte otänkbart att konstruera samma lösning för Ålands hav.


På Hållbart initiativs fiskeseminarium förra veckan räckte Stockholms länsfiskekonsulent Henrik C Andersson fram en utsträckt hand till Åland. Han lyfte idén att Stockholm, Uppsala och Åland skulle göra Ålands hav till ett pilotprojekt som ett gemensamt förvaltningsområde för fiske. Förvaltningen skulle kunna innebära ett gemensamt beslutsfattande, uppföljningar och samarbete på tjänstemannanivå.


Nästa vecka har Hållbart initiativ ett inbokat möte med Stockholms skärgårdsregionråd Gustav Hemming för att efterhöra hur en sådan modell skulle kunna fungera.


För Hållbart initiativ är tanken om ekosystembaserad förvaltning av Ålands hav väldigt intressant. Alla konstgjorda gränser vi människor satt upp på olika sätt ska inte sätta käppar i hjulet för att göra smarta saker tillsammans. Hur ekosystem och hur marint liv fungerar kan inte stängas in eller avgränsas med konstgjorda gränser. Där måste vi människor lära oss av naturen.


Fisket har en nyckelroll för ett hållbart Åland. Fisk är en nyttig, lokalproducerad proteinkälla. Därutöver är fisken en viktig attraktionsfaktor för vår upplevelseturism. Våra kuster skulle mer än nu kunna utgöra bas för småskaligt kustnära fiske och en fiskebaserad turismnäring.


Ett långsiktigt hållbart fiske kräver emellertid en god förvaltning och att fisket sker på ett klokt och långsiktigt sätt utifrån ekosystemets ramar. Det innebär lokalt fiske för den lokala marknaden. Samtidigt är det av yttersta vikt att vi aldrig fiskar så att fiskstammen decimeras. Vi kan och ska dra nyttan av räntan som naturkapitalet ger oss.


Lagtingsledamot Simon Holmströms anförande finns att se här.