Kriget, freden och Åland

Är demilitariseringen en chimär? Är det naivt att tro att den har betydelse? När lagtinget i onsdags - i skuggan av Rysslands invasion av Ukraina - debatterade det säkerhetspolitiska läget höll Simon Holmström ett ovanligt långt tal som krossade tre myter om den åländska demilitariseringen.

Simon Holmström i talarstolen i Ålands lagting.
 
Fred är den enda striden värd att utkämpa.

Citatet kommer från Nobelprisförfattaren Albert Camus och skrevs dagen efter att USA släppte atombomben över Hiroshima. Mottot “Ändamålet helgar medlen” var för honom helt främmande.


Vi kan nog alla hålla med. Men låt oss vara på det klara med vad det innebär att kämpa för fred. Det handlar inte om att tillgripa våldshandlingar för att få ett folk eller ett land att underkasta sig. Så när Vladimir Putin pratar om att demilitarisera Ukraina och aktivera fredsbevarande styrkor blir det så absurt när man i förtvivlan får ta del av de oprovocerade, förfärliga, ryska krigshandlingarna. Man kan inte rättfärdiga den ryska aggressionen som ett fredsprojekt. Det är snarare ett projekt för att uppfylla stormaktsdrömmar.

Foto: Unsplash

Den ryska stormaktsdrömmen har länge kultiverats av Putinregimen. Med sin retorik, militära aggressioner, hybridhot och antidemokratiska lagar på hemmaplan har Putin visat prov på att han kan gå långt.


Putin vill uttryckligen ta landet tillbaka till en historisk tid, före landet enligt honom “blev styckat i delar”. Den tidsperiod som närmast kommer i tanke är det Ryssland som växte sig stort under 1800-talet.


Det var just då i mitten av 1800-talet som öst och väst utkämpade ett för många bortglömt krig men ändå lika principlöst och absurt som Ukrainakriget. För oss ålänningar känner vi såklart igen det kriget - Krimkriget.


Krimkriget har många likheter med dagens upptrappade säkerhetsläge i Europa. Åter inleds militära sammandrabbningar i östra Europa. Åter ställs frågor om intressesfärer, balansen mellan öst och väst och vem som har kontroll över Svarta Havet. Åter är Ryssland helt isolerat.


Men det finns dock en märkbar skillnad. Krimkriget betraktas som ett startskott till den moderna europeiska diplomatins framfart. Dagens oroliga tider, även om fler makter finns på spelplanen, verkar bottna i det motsatta. Det är som om man glömt eller misslyckats med det internationella samtalet, förhandlingarna och relationsbygget länder emellan.


Diplomatin producerar, som den amerikanska fredsmäklaren och CIA-direktören William Burns påpekar, alltid lösningar som är imperfekta. Snabba, enkla lösningar är mycket enklare att jubla över, vilket det politiska ledarskapet alltmer söker finna. Som ett resultat satsar man mindre på förhandlare och mer på militären. I sitt mästerverk ”War on Peace” som egentligen inte fokuserar på Ryssland betecknar journalisten Ronan Farrow denna utveckling som diplomatins fall.


Det är lätt att skylla på någon annan. Men vi är alla en del av diplomatins fall. Våldet och krigets språkbruk finns mitt bland oss. Sökandet efter de snabba lösningarna, idylliserandet över våld och blod samt krigets närvaro på filmdukarna påverkar oss alla i våra dagliga liv.

Foto: Pixabay

Men när det militaristiska börjar utmana de folkrättsliga, multilaterala överenskommelserna, blir situationen märkbart olustig. Det märks kanske extra tydligt här på Åland alla de gånger Ålands demilitarisering och neutralisering dryftas. De senaste månaderna har nämligen flertalet konstiga och direkt felaktiga påståenden framkommit i media i vårt närområde. Det värsta är att även så kallade ”experterna” inte verkat ha alla pusselbitar på plats, och att dessa experter ofta är militärstrategiska tyckare, försvarsforskare eller militära representanter.

Man kan fråga sig, var är alla folkrättsexperter, kunniga jurister i utrikesdepartement och fredsforskare? Och var är den åländska demilitariseringens förkämpar?

Bästa ålänningar: Det här är ett tal för folkrätten. Det här är för återuppväckande av ordens makt. Det här är för det enda som egentligen är värt att kämpa för.


Tre myter

Det demilitariserade och neutraliserade Åland har en stor roll att spela, speciellt när det säkerhetspolitiska läget förvärras i Östersjön.


Den självstyrelsepolitiska redogörelsen för 2021 högtidliggör - som sig bör - Ålandskonventionen från 1921. Det är ju som man ofta säger, att vi levandegör avtal genom att upprepat påminna varandra om dess existens och relevans.


Därför är det särskilt angeläget att notera att 1921 års folkrättsliga milstolpe inte på något sätt är en början. Det är snarare, som också tas upp i redogörelsen, en naturlig följdutveckling av Ålandsservivitutet från 1856.


Det är högst anmärkningsvärt att Ålandsservitutet nästan aldrig tas upp. Till viss del kan det förklaras med Finlands och Sveriges bristande intresse för frågan. Finland var inte en aktör då och Sverige såg sig besviket av resultaten. Men varför vi på Åland sällan tar upp händelserna kring denna överenskommelse är för mig en gåta. Kanske kan det ligga något i att Ålandsservitutet 1856 gjorde Åland till ett objekt för andra aktörers politik medan 1921 års konvention gör Åland alltmer till ett subjekt.


Eftersom den historielöshet som präglar demilitariseringsdebatten idag grundar sig på okunskap måste vi gå tillbaka till tidernas begynnelse - nåja i alla fall till 1800-talet. Jag ser det skäligt att ta kål på tre myter.

  1. Demilitariseringen gäller bara för vissa länder.

  2. Åland har en stor militärstrategisk betydelse.

  3. Demilitariseringen och neutraliseringen gäller inte när det väl gäller.


För att göra det känner jag mig nödgad att ge en beskrivning av Krimkrigets händelseförlopp som gav Åland startskottet för vår internationella karriär vilken senare banade vägen för vår självstyrelse.


Ett oroligt Europa

Vi behöver först hålla i minnet att det i synnerhet var den stora sjöfartsnationen Storbritannien som gäckades av Bomarsundsbygget på Åland, den västligaste utposten i det ryska imperiet. Britterna oroades för att Östersjön skulle stängas genom segellederna till Bottenviken och Finska viken. Sverige var i sin tur oroat över dess närhet till Stockholm men var en del av den ryska intressesfären genom den vänskapspakt som kung Karl XIV Johan i hemlighet hade ingått med Ryssland 1812.

Rysk plankarta över Bomarsunds fästningsområde. Från "Atlas över fästningarna i det ryska imperiet", utgiven 1830.

Oscar I var dock innerst inne uppriktigt besviken på sin faders ryssvänliga politik och att inte Finland och Åland var i blickfånget. Oscar ville därför med alla möjliga medel när han såg Krimkriget komma göra Östersjön till en tydlig krigsskådeplats. Under täckmanteln av en neutralitet gav han fransk-brittiska styrkor större tillträde till det han önskade bli händelsernas centrum.


Det tvingade den ryska militären att dela upp sig i två flanker. I västmakternas önskan att få med Sverige-Norge i kriget för att lägga press på Ryssland blev Åland ett lockbete. Men efter Bomarsunds fall och fästningens sprängning ville Oscar inte överta Åland för att riskera ett krig mot Ryssland utan västmakternas långsiktiga stöd.


Revanschlusten i Sverige hade dock inte ebbat ut sedan 1809 års förlust av Finland. Oscar trissade upp opinionen, intensifierade de diplomatiska kontakterna och förberedde militären att gå på västmakternas sida. Den officiella neutralitetspolitiken var alltså en total chimär.

Europakartan 1855. Det är detta stor-Ryssland som Putinregimen vill återupprätta.

Frankrike var dock trött på kriget, särskilt efter slaget om Sevastopol 1855. Inte heller stormakten Österrike hade något att vinna på att vara barriär mellan krigförarna. Under Österrikes ledning sändes ett ultimatum till Ryssland att gå med på fyra punkter som rörde Balkan och Mellanöstern samt en femte punkt: “de krigförande makterna förbehåller sig rätten som tillkommer dem att i europeiskt intresse framställa särskilda villkor utöver de fyra garantierna”. Underförstått visste alla att den femte punkten handlade om att Åland skulle demilitariseras. Medveten om den femte punkten engagerade sig Oscar i en intensiv diplomati med västmakterna i saken.


Det var alltså enbart på sluttampen, då en opportunistisk Oscar räddade vad som räddas kunde, i en förhandling som han inte formellt var en del av, som demilitariseringen blev framlagd som ett minimikrav. Men den hade aldrig framlagts om inte Storbritannien hade velat sätta press på Ryssland som ett sätt att fortsätta kriget. När ett fortsatt krig inte var aktuellt på grund av Frankrikes Napoleon III med stöd av Österrike belönades Sveriges välvillighet under kriget genom demilitariseringen.


Efter kejserliga konferenser i S:t Petersburg där man överlagt riskerna i Orienten och för Sveriges involvering, interna uppror i Finland, Baltikum och Polen, samt Österrikes större intresse för att beblanda sig gjorde tsar Alexander II slutledningen att nackdelarna med ett fortsatt krig var för många. Man kunde gå med på kraven.


Den 30 mars 1856 slöts Parisdeklarationen med en bilaga, det s.k. Ålandsservitutet, som säger att...

de Åländska öarne icke skola befästas samt att där varken skall underhållas eller grundläggas något militär- eller marin-etablissement.

Demilitariseringen en del av folkrätten

Jag tappar hakan när offentliga personer som gör anspråk på att vara kunniga uttalar sig att enbart Frankrike, Storbritannien och Ryssland omfattas av demilitariseringsavtalet från 1856.


Den förklaring som brukar ges för varför Ålandsservitutet skrevs under av dessa tre signatärmakter och inte var en del av Parisavtalet, var att förhandlarna önskade separera förhandlingarna kring Orienten med Östersjön eftersom de hade olika intressenter och inte påverkade varandra. Men i själva verket är det här bara en liten del av pusslet.

Fredsförhandlarna i Paris 1856. Målningen av E.L. Dubufe finns i Nationalmuséet i Versailles.

Storbritannien såg fredsförhandlingarna bara som en liten vapenvila; också tidigare år hade fredsförhandlingarna strandat och betraktats som ett spel för gallerierna. Men denna gång menade Frankrike och den neutrala fredsmäklaren Österrike allvar. Ett krigssuget Storbritannien som var benäget att alliera sig med Sverige-Norge ville sätta upp ett medvetet orimligt förhandlingskrav att Åland skulle demilitariseras så att förhandlingarna skulle krascha.


Att separera Ålandsservitutet handlade alltså minst lika mycket om att hålla Storbritannien på mattan, för om den förhandlingen skulle krascha hade man ändå erhållit mycket med huvuddeklarationen.


Ryssland hoppades å sin sida på att detta skulle ge konventionen en försvagande verkan, varpå Österrike skarpt vidhöll att konstruktionen inte var avsedd att begränsa avtalets folkrättsliga status.

Man ville inte att Ålandsservitutet skulle få någon påhittad nordeuropeisk status som knappt någon bryr sig om, utan vara en del av den allmänna europeiska rätten.

Det var därför man fogade till en sats i slutet av Parisdeklarationens artikel 33. Där anges att Ålandsservitutet i förhållande till huvudartiklarna på grund av ett europeiskt intresse ”kommer att ha samma styrka och värde som om det vore en del av det”.


Och, inte att förglömma, i Parisdeklarationens ingress uttrycker parterna sin önskan att ”utsträcka den enighet, som så lyckligt återställts mellan dem rörande Orienten, till att omfatta jämväl Östersjön och sålunda befästa den allmänna fredens välgörande verkningar.”


Innan Ålandsfrågan skulle lösas 1921 lade såväl Nationernas Förbunds juristkommission som rapportörkommission stort fokus på dessa skrivningar. Eftersom den åländska demilitariseringen låg i ett “europeiskt intresse” var NF:s beslut att demilitariseringen inte är beroende av någon speciell statstillhörighet för att fortsätta vara giltig. Det är därför den nya republiken Finland, som inte var en signatärmakt, kunde få ett särskilt ansvar för bevakningen av den åländska demilitariseringen.


Åland inte alls militärstrategiskt viktigt

Vad vi kan förstå från dessa händelser, inte minst från fredsförhandlingarna, var att Åland egentligen aldrig var någon “pistol mot Sveriges hjärta”. I alla fall inte i ett rent militärstrategiskt hänseende.


Även om Åland sedan urminnes tider haft en geostrategiskt viktig position, måste man beakta hur denna position har använts. Krimkrigets händelser skulle visa att betydelsen av Åland inte var rent militär utan snarare symbolisk.


Ryssland hade anlagt två skrytbyggen, ett post- och tullhus som vette mot Sverige och en Bomarsundsfästning, visserligen knappt halvfärdig, som sände signaler om den ryska imperialismen och dess storhet.

Post- och tullhusets fasad i Eckerö. Foto: Ålands museum

Liksom Storbritannien använde Frankrike Åland som ett lockbete för att få Sverige att ställa sig på västmakternas sida. Risken för att Bomarsund skulle göra Östersjön till ett ”mare clausum” och hota de brittiska handelsförbindelserna var mer av ett svepskäl. Bomarsund var ju ingen örlogshamn, så varken Bottniska viken eller Finska viken kunde klippas av därifrån.


Sverige i sin tur ansåg tydligen inte att Åland var särskilt intressant för dem när de fick erbjudandet efter Bomarsunds fall. Det var alltså farligare att inneha Åland för att försvara Stockholm än att lämna öriket åt ryssarna.

De militära upprustningar och krigsdrabbningar som följt Krimkriget tyder på samma sak: Åland har används som en spelbricka för symboliska skäl, inte av militär-instrumentella skäl. Det var ett uttryck av makt att utropa Åland till sitt.

Jämför vi Krimkriget med dagens läge måste vi bara konstatera att vapenteknologins framfart gjort Åland än mindre betydelsefull. Med dagens kärnvapen, fjärrstyrda missiler och andra vapen som kan avfyras med ett knapptryck blir den fysiska placeringen av militärmakt en mer avlägsen tanke.


Åland är vidare ett gytter av öar som inte alls ger goda förutsättningar för navigering. Det fick britterna erfara 1854 före och under Bomarsunds belägring. Ångaren Valorous hade frågat en fiskande kvinna i Degerbytrakten om hur de skulle navigera vidare. Dit, pekade hon. Men hon hade missuppfattat frågan och pekat på de närmast liggande grunden. Skeppet stötte till och tog in vatten. När en fregatt i närheten skulle komma till undsättning gick den också på grund.

Satellitbild av Åland, NASA.

Nåja, vi har väl bättre lodade sjökartor idag. Men faktum kvarstår, vill någon ha en Östersjöbas hade Gotland eller Dagö dugit bättre.


Ålands placering på kartan kan så klart trots detta betraktas som en militär risk, men snarare för symbolikens och maktdemonstrationens skull än för att etablera en central Östersjöbas här.


Att göra ett anfall mot Åland för rent symboliska makthävdande skäl måste ses som rätt osannolikt givet Ålands status som demilitariserat och neutraliserat. Risken att förlöjligas, att påföras sanktioner eller bli militärt angripna för att ha tagit över Åland är långt mycket större än de militära fördelarna.

Eller som den franska regenten Napoleon III uttryckte det efter den 30 mars 1856: “Ryssland skulle inte föra två regementen dit utan att sätta hela Europa i kaos.”

Demilitariseringsregimen måste därför betraktas som en stabiliserande faktor långt utanför Ålands gränser.


Demilitariseringen gäller då det väl gäller

Frågan har många gånger ställts om det är naivt att förlita sig på internationella överenskommelser med ett Kreml som använder våld så frikostigt.


Men det måste påpekas med all styrka: Vi begår ett stort felsteg om vi går in i den fällan.

Om vi slutar att tro på överenskommelser, på multilateralism och på ordets makt, då blir vi exakt som de vi anklagar.

Vi kanske tror att militarismen är ett tecken på styrka, men vi har fel. Det är ett tecken på desillusion och feghet.


Den stund vi går på tricket att normalisera militärt tänkande och bejaka våldet, då har vi förlorat.

En av alla fredsmanifestationer klockan fem utanför det ryska konsulatet i Mariehamn.

Så vad ska vi göra om en part inte respekterar fördrag och överenskommelser utan anfaller militärt med full styrka? Självfallet hjälper det inte att enbart vifta med överenskommelser i ett sådant läge. I det här sammanhanget åberopas de två undantag från FN-stadgans våldsförbud, nämligen staters rätt till självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp eller säkerhetsrådets rätt att besluta om väpnade sanktioner för att upprätthålla internationell fred och säkerhet.


1856 års Ålandsservitut säger inget om Ålands ställning i krigstillstånd. Redan före FN-stadgan, vid första världskrigets utbrott, kunde Ryssland uppföra befästningar på Åland med syftet att utöva självförsvar. Signatärmakterna Storbritannien och Frankrike såg emellertid inte detta som något särdeles upprörande. Eftersom detta befästande skedde under krigstid sågs händelsen inte som en ogiltigförklaring av servitutet.


Samtidigt blottade det en svaghet i servitutet. 1921 års konvention kom därför att beröra denna rätt att försvara Åland vid väpnade angrepp. Finland ges under vissa speciella förutsättningar denna rätt.

Argumentet att Ålands status som demilitariserad och neutraliserad zon är hittepå bara för att Ryssland tidigare utövat och Finland har rätten att utöva självförsvar av Åland håller därmed inte streck.

Demilitariseringen fred av misstag

Låt oss ännu en gång sammanfatta de myter jag hoppas jag nu tagit kål på.

För det första: Den åländska demilitariseringen är inte gällande enbart för vissa länder, utan en del av det folkrättsliga systemet. För det andra: En av dess effekter är att de minskar risken för väpnade angrepp, vilken redan varit och är låg, och stabiliserar därmed även hela närregionen. För det tredje: Men även om dessa skulle ske, är konventionerna i kraft.

Trots att demilitariseringen börjar bli gammal är den inte ringrostig. Och den är absolut inte irrelevant. Ålands demilitarisering var ett direkt resultat av den långa anglo-ryska konflikten som manifesterades i Krimkriget och som ännu idag är starkt påtaglig.


Och uppseendeväckande nog - Dess tillkomst handlade egentligen bara en bråkdel om det militära - Bomarsunds fall eller om Ålands militärstrategiska placering mitt i Östersjön. Demilitariseringen var snarare ett oväntat och oplanerat resultat av kraftmätningen mellan öst och väst, men också kraftmätningarna inom västmakterna, Sveriges misslyckade diplomati och trevandena efter en multilateralism inom den europeiska folkrätten.


Demilitariseringen var en fredslösning av misstag.


Det är så diplomati och internationell rätt fungerar. Det blir aldrig som man tänkt sig från första början. Ingen får som de vill till fullo. Men man lyckas leva med situationen. Och man lyckas utveckla överenskommelserna. Och befästa dem. Och påminna kommande generationer om varför de en gång kom till skott och varför de ännu behövs.

När allt kommer omkring skulle det visa sig att demilitariseringen anno 1856 mot alla odds kom att övervinna alla möjliga oroligheter än till denna dag. Värre blev det för Svarta havet, som också demilitariserades då, en demilitarisering som blott varade i knappt 15 år. Det säger något om det ”europeiska intresse” som den åländska demilitariseringsregimen faktiskt utgjort och som bekräftats flertalet gånger efter dess tillkomst.

När så den blågulröda flaggan med stolthet åter vecklas ut den 30 mars hyllar vi alla de fredskämpar som en gång förlänat oss ålänningar ett särskilt hedersfullt förvaltarskap för det Parisdeklarationen beskrev som ”den allmänna fredens välgörande verkningar”.

Ålands status som demilitariserat och neutraliserat område står som en motvikt till diplomatins och folkrättens nedmontering i vår omvärld. Vi är en fredsprovokatör och ska vara stolta för det.


Vi kan slåss med vår tunga. Vi ska kämpa med ordens makt. Med ord av fred och kärlek.


“Fred är den enda striden värd att utkämpa.”



 

Källhänvisningar

Barros, J. (1968). The Aland Islands Question: Its Settlement by the League of Nations. New Haven och London: Yale University Press.

Björkholm, M. & Rosas, A. (1990). Ålandsöarnas demilitarisering och neutralisering. Åbo: Åbo akademis förlag.

Fagerlund, N. (1993). Ålands folkrättsliga status och EG. Meddelanden från Ålands högskola, nr. 3. Mariehamn: Ålands högskola.

Hallendorff, C. (1917). Ålandsfrågan före och under Krimkriget. Framställning på uppdrag av H. Exc. Ministern för utrikes ärendena utarbetad mars 1917. Kopia på original i Kungliga Biblioteket och på svenska Riskarkivet.

Palmstierna, C. F. (1932). Sverige, Ryssland och England 1833–1855. Kring Novembertraktatens förutsättningar. Doktorsavhandling. Stockholm: Norstedt.

Söderhjelm, J. O. (1928). Démilitarisation et neutralisation des îles d’Aland en 1856 et 1921. Doktorsavhandling. Helsingfors, 1928.

Tingsten, L. (1925). Åland ur militärisk och politisk synpunkt från 1808 till våra dagar. Kungliga Krigsvetenskapsakademiens årsskrift. Bihäfte n:o 1.