På en karikatyrteckning som spridits som en löpeld på sociala medier finns en liten ö mitt i havet. Tre stora monstervågor hotar att skölja in över ön. Den första - Covid-19, den andra recession, och den tredje, och den vågen är störst - klimatkrisen. En liten pratbubbla säger “Var säkra på att tvätta händerna noga så blir allt bra.”
Det är ett misstag att se coronapandemin som bara en hälsokris som fört med sig en ekonomisk kris. Pandemin är snarare en produkt av en större underliggande kris. Klimatförändringen innebär inte bara lite varmare väder. Det för också med sig torka, parasiter, bränder, permafrost som smälter och extremväder. När djurarter tvingas närmare varandra, och närmare oss människor, då det ekologiska utrymmet krymper, ja då ökar frekvensen av smittsamma sjukdomar såsom covid-19.
Fråga IMF, FN eller OECD. Det överlägset största ekonomiska hotet är den ekologiska krisen. Klimatkrisen. Förlusten av biodiversitet. Det hotar bland annat livsmedelssäkerheten, vattentillgången, pollineringen, infrastrukturen och energiförsörjningen.
Vi har sett många återhämtningspaket som lanserats under hösten såväl globalt som i närregionen. Återhämtningsåtgärderna handlar inte bara om att minska de negativa effekterna av nedgången, utan också att skapa motståndskraft som kan bära samhället över nästa kris som kommer att slå oss i klimatförändringens spår.
Hur bygger vi motståndskraft? Det handlar om att skapa fler ben att stå på, att satsa på en utökad lokal ekonomi där resurser cirkulerar och att styra om de gemensamma resurserna till verksamheter som på ett aktivt sätt bidrar till social och ekologisk hållbarhet. Numera finns även robust forskningsstöd för att en hållbar inriktning på stimulanspolitiken är den finansiellt mest lönsamma. En studie från i våras, undertecknad en nobelpristagare, påvisar tydliga belägg för att investeringar på områden såsom
grön infrastruktur
fossilfria transporter
omskolning till framtidsbranscher
förnybar energi
digitalisering och
vattenteknik
har gett och kommer att ge mest avkastning på insatserna.
Landskapsregeringens kommunikation har varit tydlig. Det offentliga ska ta på sig ledartröjan. Vi ska koppla in cykelns elmotor i uppförsbacken. Vi äventyrar inte framtiden. Vi sprider framtidstro.
Visionen om havsbaserad vindkraft, förnyelse av kollektivtrafiken, digitaliseringen, vätgasfärjan i skärgårdstrafiken, utbildning och kompetenshöjning, en kommande stödform för företag som vill växla upp och hållbarhetsanpassa verksamheten, utvecklingscentret vid Högskolan som en motor för internationella forsknings- och omställningsprojekt. Glöm inte heller de EU-program som ska designas om med nya, hållbara förtecken.
Det är helt rätt att satsa sig ut ur en kris. Och skapa ett mer motståndskraftigt samhälle på samma gång. Mot den bakgrunden är det på sin plats att låna pengar för att hålla sig flytande. Så gör hela världen just nu.
När jag funderar på det - varför kunde vi inte ta med karikatyrteckningen med ön och de tre vågorna i finans- och näringsutskottets nästa betänkande? Bilden illustrerar så bra behovet av en större krisinsikt i åländsk politik.
För tänk om vi kunde uppbåda samma krisinsikt för den ekologiska krisen, som vi gjort för pandemin? Vi skulle
lyssna på forskarna
stifta nödvändiga lagar med stor parlamentarisk enighet
lansera storskaliga finansiella paket och uppta lån och
nöja oss med färre resor och minskad konsumtion - för vi har inte andra val!
Den krisinsikten och de åtgärderna får oss att inse att - jäklar - vi måste förbereda oss för det nya normala innan det är för sent. Men samtidigt, med denna krishantering i bagaget så har vi aldrig varit lika redo att tackla alla kriser samtidigt.
Simon Holmströms anförande i lagtingets budgetdebatt