I en nordisk välfärdsstat, som aktivt arbetar för ett socialt hållbart samhälle, ska ekonomin vara ett medel för människan, inte tvärtom. Vi måste alltid tänka på de mest sårbara på vägen mot en rättvis omställning. Det sa lagtingsledamot på lagtingets debatt idag när lagtinget diskuterade lagförslaget om ändring av skatteavdrag.
Förra torsdagen presenterades slutsatserna av de medborgarsamtal som genomförts tidigare under hösten av nätverket Bärkraft.ax tillsammans med landskapsregeringen.
Av alla negativa aspekter som pandemin fört med sig är det mänskliga lidandet nog det som bekymrar mig allra mest. De som redan haft det tufft har troligtvis fått det ännu tuffare. Snuttjobb, vikarier och jobb för ungdomar är ofta de anställningar som försvinner först. Frånvaron av arbete eller utbildning kan beröva människan mål, mening och grundtrygghet - och då behöver samhället finnas där.
Vi alla delar utvecklings- och hållbarhetsagendans mål om att inga hushåll ska leva i en ekonomiskt utsatt position. Kris eller inte spelar ingen roll.
Redan innan pandemin, år 2018, befann sig uppemot 1 200 personer i ekonomisk utsatthet. Hur mycket detta ökat efter krisen vet vi inte.
Vår roll som makthavare är att inge trygghet för alla som bor och verkar på Åland. Vi behöver en sansad fördelningspolitik där våra gemensamma finansiella resurser går till dem som behöver det allra mest. Vi ska ge alla rimliga förutsättningar att få vardagen att funka.
Det är mycket positivt att både Finland och Åland snabbt lyckats hantera situationen rätt väl. Landskapsregeringen har under pandemin genomfört flera viktiga insatser för att lindra de allra värsta effekterna. Den temporärt höjda dagpenningen, utökade utbildningsplatser, ungdomssommarjobben och återanställningsstödet är alla viktiga spelbrickor. Att den finländska temporära pandemiersättningen fortsätter fram till mars är också välkommet.
För ungdomar är studiestödet en betydelsefull transferering. Landskapsregeringen avser att göra det möjligt för studerande under 18 år vars föräldrar har låga inkomster att få ett extra tillskott. Det kommer att innebära ungefär 100 € mer per år för dessa studerande.
Men vi skulle vara naiva om vi slutade här. Det finns fortfarande många grupper såsom pensionärer, snuttanställda och ensamförsörjare som kanske inte får ta del av de särskilda transfereringarna.
För dem - och många andra - är det höjda grundavdraget välkommet. Förslaget är nämligen att höja taket på grundavdraget från 3100 € till 3500 €.
Avdraget fungerar så att den som under året har en nettoförvärvsinkomst som inte överstiger 3 500 euro får dra av hela det beloppet. Om inkomsten är högre minskas avdraget ju högre inkomsten är för att sedan upphöra helt vid en viss inkomstnivå.
Avdraget bedöms ha effekt för den med enbart dagpenninginkomster till en inkomst på max 23 200 euro per år. För de med en löneinkomst gäller avdraget till max 29 600 euro per år. Och för de med pensionsinkomst till max 24 500 euro per år. Effektens toppnivå ökar från tidigare med några tusenlappar vardera.
Samtidigt vill regeringen slopa ett annat avdrag - arbets- och pensionsinkomstavdraget. Motiveringen är ganska självklar: i finansiellt ansträngda tider ska vi vända på alla stenar. Vi behöver kanalisera medlen till de som behöver det allra mest.
Arbets- och pensionsinkomstavdraget infördes för några år sedan som ett led i att öka den ekonomiska tillväxten. Kungstanken var att mer pengar skulle komma i omlopp för konsumtion. Därför sattes taket för avdraget om 100 € till hela 55 000 € i nettoförvärsinkomst. Kapitalinkomsterna beaktas inte, så i verkligheten har utfallet blivit att höginkomsttagare också kommit avdraget i åtnjutande.
Mycket besynnerligt kan man tycka, avdrag som dessa finns ofta till för att lindra beskattningen för låginkomsttagare. Men det här avdraget blev designat som ett medelinkomst- och till och med ett höginkomstavdrag. Det faktum att arbetssökande med enbart dagpenningsinkomster inte har någon nytta av avdraget alls talar sitt tydliga språk.
Att rikta avdraget på det här sättet till de som redan har det gott ställt ger ytterligare ett problem. Det är nämligen belagt i forskning att personer som har det bra materiellt sett och sett till disponibel inkomst tenderar att spara pengar på hög. Vi kan därför inte tala om att alla de offentliga medel som gått till detta avdrag stimulerat en BNP-tillväxt till avdragets hela kostnadsbelopp på drygt 2 miljoner €.
Låginkomsttagare, däremot, tenderar att konsumera nödvändiga varor och artiklar för sitt uppehälle. Livsmedel, kläder, läromedel till barnen, hyra, lokala transporter. Att istället höja ett grundavdrag till de som behöver det allra mest gynnar rent av BNP mer än om pengarna gick till höginkomsttagare. Om man nu anser att BNP är en så relevant indikator för samhällets framgång är som bekant en annan diskussion.
Landskapsregeringen vill alltså spara knappt 2 miljoner € genom att dra tillbaka ett missriktat och ohållbart ekonomiskt verktyg för att kanalisera en del av resurserna till ett ökat grundavdrag som kommer att göra skillnad för de som behöver det allra mest.
Det tar så klart inte slut där. Under nästa år tas en ny utredning fram om ekonomisk utsatthet, för att följa upp utvecklingen. Vi är beredda att öppna de verktygslådor som behövs för att alla ska kunna få vardagen att gå ihop.
Det som står klart för oss är att nästa år inte är en läglig tidpunkt för att höja avgifter för låginkomsttagare inom social- och äldrevård, barnomsorg och hälso- och sjukvård. Vi ska inte göra det svårare än vad det redan är.
I en nordisk välfärdsstat, som aktivt arbetar för ett socialt hållbart samhälle, ska ekonomin vara ett medel för människan, inte tvärtom. Vi måste alltid tänka på de mest sårbara på vägen mot en rättvis omställning.